Tag Archives | avsked

Begravning

Idag hade vi begravning för pappa. Det var fint. Solen sken över Skogskyrkogården och kapellet. Salen var rofylld, med levande ljus och blommor. Rosor som pappa själv hade önskat. Släkt och vänner tog avsked. Jag hade nog redan haft mitt personliga farväl, men vi fick någon form av gemensamt avslut.
Eller början.

Vi har haft fullt upp med hantering, planering, beslut, samtal och efterforskningar de senaste veckorna. Jag har tänkt att begravningen blir en vändpunkt för när vi går vidare. Eller tillbaka. Där vi plockar upp livet som det var, innan den 16 april. Nu känns det tomt. Det blir nog inte riktigt som det var. Det blir bra, det vet jag, men annorlunda. Vi har förändrats. Relationer har förändrats. I morgon möter vi framtiden med lite nya ögon.

Benny Andersson – Tröstevisa

Comments { 0 }

Hoppas din själ fått ro nu pappa.

När jag kom ut från gymmet i måndags kväll hade jag flera missade samtal från min syster. Ringde upp med en föraning om att allt inte stod rätt till. “Jag har något tråkigt jag måste berätta” säger hon. “Pappa är död”.

Pappa är död. Pappa är död!

Du är på akuten på Danderyd berättar min syster, de hade ringt en stund tidigare. Akuten?, då kanske du inte är riktigt död ändå, hinner jag tänka, van att kunna få min vilja igenom bara man är ihärdig nog. Kanske finns det fortfarande liv i dig. Om jag är snabb. Jag måste hinna prata med dig, jag har något jag inte fått säga ännu.

Jag slänger mig på datorn och letar fram nummer. Det tar några minuter innan de hittar dig, jag minns inte dina fyra sista siffror. “Han heter Eng men är bokförd som Äng, ni måste leta på båda”. De hittar dig, och jo, du är riktigt död, säger de. Du har fått hjärtstillestånd, allt är förbi. De har försökt väcka liv i dig i över en timma. Hjärtat kom igång ett par gånger, men slutade igen. Andningen förblev borta. Till sist gav de upp.

När jag kommer in har du varit livlös i ett par timmar. Jag är lite nervös att se dig, men känner att jag vill och behöver det. Du ligger ensam i ett rum med dov belysning från något som ska föreställa ljus, men som inte brinner. Sjukhusrum. De har försökt dölja det sjukhusiga. Det är bra. Du hatar sjukhus och det gör jag med.

Vår stund.

Du ser lugn och fridfull ut. Det är bara du och jag i rummet. Ett par timmar går förbi. Jag stryker ditt hår, känner på dina mjuka kinder. Önskar att du visste.
Minns.
Jag ber om ursäkt att jag inte ringde den där sista gången.
Jag förlåter dig för att du inte gjorde det.

Jag vilar huvudet mot ditt bröst och kan nästan känna hur ditt hjärta slår. Men jag vet att det är stilla. Det är mig själv jag hör. Men du finns ju lite där, också.

Hoppas att du fått frid nu pappa!

 

Egentligen kommer inte detta som en chock, du har levt ett hårt liv för din lilla kropp. Druckit för mycket i för många år. Men du har ändå alltid sett så stark ut, pigg och till synes frisk. Krympt ihop en aning på senare år bara, blivit lite av en farbror. En vacker farbror, med silvervit kalufs och ett lurigt leende på läpparna. Jag trodde nog faktiskt att du skulle leva i 10 år till, minst.

De senaste ett, två åren har vi inte hörts många gånger. Jag har funderat mycket på dig, och av olika anledningar behövt bearbeta vår relation under min uppväxt, ditt föräldraskap och hur du har hamnat där du var. Tidigare har jag varit arg. Arg och ledsen. Men orkade inte mer. Först det senaste året har jag egentligen hittat någon form av frid i min relation till dig, ett lugn där jag vet att du gjort vad du förmår efter dina förutsättningar. Men jag har inte hunnit så långt i min inre process att jag pratat om det här med dig.

Du har berättat att du har hjärtflimmer, och att du äter blodtunnande medicin. Även att du har problem med prostatan. Du sa det lite i förbifarten så, inte som någon större sak. Därför tog jag det inte så allvarligt “jag tänker inte operera om det kommer till det, det kan de glömma” sa du 2010. Klart du måste, sa jag, om du behöver, sedan har vi inte nämnt det. Nu säger läkaren att din prostatacancer hade spridit sig. Du har haft ont i ryggen i ett halvår, i sidorna, och vägrat gå till läkarn innan mars i år, enligt din granne och vän. Jag vet inte ännu om du visste eller vad du visste, jag försöker ta reda på det. Vill förstå din senaste tid. Var var du?

Tydligen har du tagit dig ett rejält järn i helgen i alla fall. Åkt på en middag i Danderyd på fredagen, blivit kvar där och festat på i två, kanske tre dagar. På ett sätt som du inte brukar längre. Med en kontakt jag trodde tillhörde historien. Hjärtmedicinen står kvar hemma i köket. Söndag har du nyktrat till, ringt till din granne och sagt att du har så ont i ryggen att du inte kommer upp. Kan inte åka hem. På måndagen har du i alla fall tagit dig ut. Ensam går du mot tunnelbanan. Ensam är du när ditt hjärta slutar att slå. Ett par förbipasserande larmar och påbörjar HLR. Det är för sent.

Varför ringde du inte sjukhuset när du hade ont? Frågorna snurrar. Svaren uteblir. Vad gjorde du dina senaste timmar? Var du rädd? Varför kom du inte till skelettröntgen när du skulle? Varför ringde du inte till mig och min syster och sa att du hade ont? Ont i månader. Visste du inte att vi hade kommit då? Att vi hade funnits där för dig, trots allt.

För bara några veckor sedan fick jag ett infall på jobbet, tänkte att jag måste nå dig, nu på en gång! I morgon kan det vara för sent. Du svarade inte. Sedan har det varit lite turbulent i min värld. Nu är det för sent. Det känns snöpligt och sorgligt att jag inte fick prata ordentligt med dig, vi hade en del att reda ut du och jag.

 

Comments { 23 }