Tag Archives | alkoholist

Grattis mamma på fars dag!

Fick just ett sms från min syster, en kontakt och bekräftelse på att vi sitter på varsitt håll och känner viss olust inför den här dagen. Fars dag.

[OBS – ett ganska privat inlägg. Känsliga läsare, som vill hålla professionell distans, kan hoppa till kategorin PR. Men du är välkommen att stanna!]

Min mamma har tagit hand om mig själv sedan jag var två år gammal. Pappa har funnits, och inte funnits, periodvis, i periferin. Han var bra på att laga kyckling, åka skridskor, köpa presenter eller gå på gröna lund eller bio. Mamma fick ta hand allt som var lite mindre viktigt, som dagishämtning, trotsålder, ekonomi, föräldramöten, läxläsning, vakande nätter med tonårsdotter på vift och kärlekstrubbel. Hon fick jobba för två. Därför brukar jag gratulera min mamma på fars dag. Så även i år.

Min pappas födelsedag, 7 november,  infaller ibland på fars dag. Det gör dagen lite extra laddad. Jag ringde förra året, då lät det något sådant här:

– Det är ingen av mina tre barn som ringer, eller hälsar på (utan notis om att jag nyss ringt. Självömkan, han var onykter. Det sammanfaller på något vis ofta med när han fyller år. Och när jag fyller år. Eller min syster. Festen brukar hålla på i ungefär tre dagar, eller tre veckor, man vet inte så noga)
– Nej, vad tror du att det beror på?
(jag har redan givit upp. Funderar på hur jag bäst kan avsluta samtalet men av någon anledning blir jag nyfiken och vill jag veta vad han svarar)
– Jag vet inte, det är väl någon det är fel på.
– Jaha, tror du att det beror på dig eller på barnen?
(jag frågar spontant och uppriktigt, men förväntar mig att han ska svara att det är väl han, följt av konstaterande om hur galet det blivit)
– Det är väl fel på barnen.
(Svarar han.)

Då tyckte jag att vi hade samtalat klart för dagen. Faktiskt klart för hela året.

Det spelar ingen roll hur mycket man stålsätter sig. Hur mycket man tänker och intalar sig, att nu är jag stark, jag är vuxen, jag berörs inte mer. Du känner mig knappt. Du är inte min familj. Intalar jag mig. Min pappa är inte min familj. Familj, för mig, är de som beter sig och känns som familj. Men han har likväl skapat mig och det går liksom inte att komma ifrån. Och vi har en historia.

En mening, det är allt som krävs. Så är man där igen. Oavsett om man är 7, 12 eller 32 år. Sittandes med telefonen i handen, uppgiven och förvånad (förvånad över att man sitter där, igen), med tårar som rinner bort tillsammans med den lilla strimma av hopp som envisas med att komma tillbaka.

Självförebråelse och medlidande. ”Stackars pappa som är helt ensam idag, jag hade nog kunnat vara trevligare ändå”. De känslorna finns kvar, men har fått sällskap av ilska under vuxenåren. ”Jävla skitgubbe, vad jag hatar att jag inte kan sluta bry mig, stänga av, sluta hoppas”. Efter det senaste samtalet vet jag att han kände ånger. Han ringde till min mamma och var ledsen för att han varit elak och ville få lov att säga förlåt, men han hittade inte mitt nummer. Jag funderade på att ringa upp igen. Tyckte synd om. Ville rätta till. Men då vet jag hur karusellen förmodligen utspelar sig, i repris. En lam ursäkt, något skämt, ”tokigt, så galet det kan bli, lilla gumman. Lilla snuttan. Jag tycker ju om dig.” och så en undran varför att jag inte är lika uppsluppen, följt av konstaterande om att det är ju för djävligt det här, och så är man där igen. Ruta ett.

Idag väljer jag att istället tänka på min pappa som jag väljer att minnas honom. Ungefär som på den här bilden faktiskt.

Grattis i alla fall pappa. Jag hoppas verkligen att du haft en bra dag!
Och framförallt att du förstår, varför barnen inte ringer.

 

Comments { 8 }