Från Ullared till Saint-Tropez

På en flygplats i USA, på väg hem till Sverige för att fira jul, funderar jag lite på den resa de senaste 4 åren i mitt liv har bjudit på, både bildligt och bokstavligen.
Det började med en upplevelse om att sitta fast. Professionellt, relationsmässigt och personligen. Jag kände att ruckar jag på en enda sten i det torn som jag byggt upp under mig så kommer allt att rasa. Var hamnar jag då? Jag gick till en livscoach för att hitta riktning och mening. Sedan lossade plötsligt en sten.. och snart därpå rasade hela tornet, och lite därtill, med och utan min hjälp. Ibland undrar jag om coachen trodde jag var mytoman de där kommande veckorna.
Inom loppet av några veckor så hade jag slutat mitt jobb och startat eget företag. Då gick min far plötsligt bort. Bearbetning av sorg ledde till bearbetning av uppväxt och funderingar kring grundvärderingar och meningen med livet, och framförallt med mig. Jag plöjde böcker, letade svar. Jag kunde inte låta min dåvarande sambo vara stark åt mig eller ge mig tröst när jag tidigare inte klarat att varit starka tillsammans. Vi gjorde slut. Drömmar i kras. Tomhet. Separationen innebar att jag måste hitta nytt boende. Och mitt i allt, med att hantera dödsbo, separation och lägenhetsletande, så skulle jag bygga mitt nya företag. Crazy! Inser jag så här i efterhand. Varför tog jag inte en anställning? Envis som en jävla åsna. Men på något magiskt sett rullade livet, och företaget, vidare. Några av de största, mest omvälvande förändringar i livet, både privat och professionellt (även eftersom de vuxit samman) hände på samma gång. Jag var trött, men kände  kände mig på något sätt ändå stark, fortfarande trygg i min, jag kallar det grundlycka, och trygghet i att det blir bra på andra sidan. Jag kände ett lugn i kaoset, även fast jag knappt fattar hur jag stod upp så här i efterhand.

Fast jag orkade inte riktigt ta tag i att planera privatlivet själv. Jag hoppade därför tacksamt på det som föreslogs – jag bestämde mig för att inte säga nej till något och för att uppleva det jag upplevde fullt ut.
En kompis frågade om jag skulle med på en husvagnsweekend till Ullared. PicsArt_1403643344656Jag skrattade högt och väntade på det uppenbara “jag skojade bara, vi ska till Barcelona, ska du med?” Men hon skojade inte så det blev en helg i Ullared med shopping och husvagnscamping. Fascinerad och nästan lite äcklad av shoppingfrosseriet, gick jag runt i gångarna med min kundvagn och iakttog super-shopparna. Jag köpte porslin, en tekokare och lite underkläder (faktiskt, de var en hit!). På kvällen vankades det ost, vin och skratt med vänninorna i husvagnen. (Tyvärr var man tvungen att boka badtunnorna ett halvår i förväg) Mysigt!

IMG_5606Det blev också en resa till St:Tropez, bland festprissar, fyrverkerier och Ferraris. Också här ett frosseri. Lite som Ullared på sätt och vis, fast annorlunda. På VIP-avdelningen på Nicki Beach insåg jag plötsligt att jag var som en gäst i min egen upplevelse, även om jag gick “all-in” i att försöka uppleva den autentiskt. Jag hade verkligen jättekul, men skådade samtidigt världen lite utifrån, inte helt närvarande i mig själv.

Just som jag duschade som bäst i den finaste champagne (istället för att bada i havet några meter bort), så gick det upp för mig att de som står utanför området och tittar in (vill de byta plats, eller roas de av spektaklet?) kanske inte ser att jag liksom bara skojar lite, att jag är på besök i en annan värld. Jag undrade hur många av de andra som glittrade i baren som egentligen inte heller var där på riktigt. I underkläder från Ullared 🙂

Sedan bokade jag en surfkurs på Fuerta Ventura. Där kände jag mig mer i mitt rätta element, även om jag kom fram till att vågor inte är min grej och att jag ska hålla mig på havsbotten.
Jag gav mig in med hull och hår i en ny relation. Med en person som inte var klar med sitt, som fanns men som inte fanns, vilket utdraget fick bägaren att rinna över, eller snarare tömmas. Den konsumerade all min energi. Sedan hade jag ingen kvar. Varken energi eller relation. En urvriden trasa var jag. Inte alls stark längre. Eller så var jag det, trots allt, som faktiskt begav mig vidare.
Jorden snurrade. Eller så var det jag. Den beryktade väggen tornade upp sig i horisonten. NEJ! Bromsa! Självomsorg, självomsprg, självomsorg! Jag hade tappat bort mig själv någonstans bland kraven på att prestera och nå mina mål. Jag måste hitta tillbaka till mina innersta värden och leva med dem, efter dem. Bara där mår jag bra och upplever världen inifrån. Jag tog en meditationskurs. Bland annat. Jag bokade en dykresa, ensam, till Malta. Jag minns väl hur jag gick ned till havet vid middagstid, spontant siktade jag in mig på en lite enklare restaurang, eftersom jag var själv. Sedan stannade jag upp och valde precis den restaurang som jag hade valt i sällskap av någon speciell. Jag satte mig inte i hörnet med min bok utan tog bordet vid vattnet. Där beställde jag en grillad jättefärsk jättefisk och ett glas vitt vin. Det var jag, fisken och havet. I timmar åt jag på min fisk, andades och såg på vattnet. Sippade på vinet. Sippade på solnedgången. Mörkret. Ensamheten. Lugnet. Det var den godaste fisken jag ätit.
IMG_7488 IMG_7448
Jag lovade mig själv att aldrig ge av mitt hjärta igen, det är inte värt det. Stunden efter lovade jag mig själv att ge allt av mitt hjärta! Att bjuda ut det generöst. Att leva fullt ut och att inte bli rädd för att satsa – på lycka och framgång och på kärlek – och framförallt att våga lita på och följa min känsla framför att ta beslut efter logik, mål och orimliga krav (från mig själv, på mig själv). Att leva livet så som jag värderar livet. En tid senare vaknade jag upp i Örebro, i en famn som var öm som silke och tryggt stark, underligt naturligt och främmande på samma gång. Jag kände för en sekund att “släpper du mig nu så faller jag”. Kravlöst och ovisst men fortsatt ständigt närvarande. Jag hade såklart inte fallit, om han släppt, men han släppte inte. Och några månader därefter hade jag gjort det otänkbara, prioriterat kärlek framför jobb, lämnat mitt älskade företag och flyttat till USA. Resan och livets karusell slutade inte där, men det är en annan historia för en annan flygresa..
20140709_204705

Tweet or Like

About Pernilla

Digital PR Strategist with a passion for communications, carnival samba, travelling and outdoor adventures. Aiming to make every day colorful!

, , ,

2 Responses to Från Ullared till Saint-Tropez

  1. Kusin Helena 19/01/2016 at 11:03 #

    Så fantastiskt modigt! Du är så modig! Och fantastiskt väl formulerat!
    Stor kram!

  2. Anette Gustafsson 19/01/2016 at 20:14 #

    Tänk att den lilla tjejen (som jag minns dig) blev så tuff, stark och modig. Jag är så imponerad av dig, Pernilla. Det är så kul att läsa om dina fantastiska äventyr. Din mamma måste vara stolt <3

Leave a Reply