Så kuggade jag uppkörningen i USA. Och trumfade med ett MC-kort.

Äntligen har jag mitt körkort! 
Jag var visst tvungen att flytta till USA för att få ändan ur, men nu är det ständigt uppskjutna projektet avslutat. Att vara utan körkort i Greensboro är detsamma som husarrest, så jag var plötsligt väldigt motiverad. Tyvärr är det inte giltigt hemma i Sverige så det får bli att ta om det när jag kommer hem, om jag kommer hem. Tydligen får man köra ett år på Amerikanskt kort i alla fall, såvida man skrivit ut sig ur landet. 
Jag blev rätt besviken över att det tog mig längre tid än jag tänkt, jag hade ju räknat med att jag skulle vara en fena på att köra bil och att det kanske skulle ta mig kring två veckor eller så från att jag började övningsköra. Jag har ju också hört hur enkelt det ska vara att köra upp i USA (cornflakes-style). Det tog mig två månader. Teorin var ungefär tre sidor så den hade jag på ett kick, men utan någon som helst körvana så tar det visst ett tag för kroppen att lära sig bilen, att bli ett med styrningen och mata in reflexerna.
Effektivist som jag är, och ganska otålig därtill, så tänkte jag att det mest praktiska vore om jag börjar med att köra upp – så att jag sedan kan övningsköra själv om dagarna när min man är på jobbet. Jag gick ju ändå mest och väntade på att få mitt arbetstillstånd. Sagt och gjort, efter att ha kört några övningsvarv på parkeringen och en sväng runt i uppkörningsvarvet, vinglade jag ut på vägen med uppkörningsdomaren bredvid. Till min stora besvikelse så kuggade jag! “Hade jag vetat hur ett övergångsställe såg ut så hade jag inte stannat mitt på det”, var inte en godtagbar ursäkt. Att köra tvärs över körbanorna var inte heller poppis, så han föreslog att jag skulle ta och köra lite bil innan jag kör upp på nytt “Every time this car moves, YOU are the driver! When the car moves, WHO is the driver?” “I am driver”. Det var nog tur.

Ett par veckor senare fick jag det i alla fall. Wow, vilken frihetskänsla! Jag kände mig som en kung på vägarna. Jag poppade musik och kunde inte sluta le, ville hälsa på bilarna bredvid, göra tummen upp och köra high five med grannen vid rödljusen, men ingen verkade lika imponerad av mig som jag själv, eller alls uppfatta min storhet. Björns föräldrar kom på besök på sommaren och det var premiär för mig att köra bil med andra människor i den (förutom min man, men han ville jag nästan köra ihjäl efter två månaders övningskörning ihop… ;))  Min svärmor satt oförklarligt lugnt och småpratade medan jag kallsvettig manövrerade på- och avfarter, fem-filiga motorvägar och korsningar “ett tu tre, på det fjärde ska det ske.. KÖÖR!” Fascinerad av, och lite dåligt samvete över, hur lyckligt ovetandes hon var om den potentiella fara hon bokstavligen försatt sig i. Jag lekte ju liksom att jag körde bil fortfarande.. men jag låtsades att jag kunde köra tills jag plötsligt kände att jag kunde det. Efter 4000 miles på några månader kors och tvärs över North Carolina.
Fast den poletten har tyvärr fortfarande inte trillat ned hos min, att jag kan köra. Först fick jag tjata om att få övningsköra och nu kan han liksom inte acceptera att övningskörningen är över. Fast hur mycket han än klagar på min bilkörning, så ha jag mitt trumfkort – ja, jag är usel på att fickparkera för att min lärare inte lärde mig det, ha! :).

Svårare än att få kortet, var eg att få till en uppkörningstid, med all byråkrati på DMV. Vi blev utkörda tre gånger med svansen mellan benen för att det saknades olika papper eller att kön var för lång (proceduren såg lite annorlunda ut varje gång beroende på vem som jobbade) Det fanns tex inget sätt att skriva ut det elektroniska försäkringsbevis vi hade i mobilen (via deras mail, eller vår) så försäkringsbolaget var tvungna att faxa (du måste ha en bilförsäkring skriven på dig för att få köra upp), vi fick inte köra upp i hyrbil, då vår blivit påkörd och var på reparation…  osv. Man måste också kunna bevisa sin bostadsadress med tex ett brev postat till den adressen. Men har man inget brev så kan de adressera ett åt en, till en kostnad av 1 dollar. Det slutade med att Björn nästan lyfte mannen ur stolen, innan han bestämt sa “Sir, I have to ask you to leave now”, har nog aldrig sett Björn så arg, (förutom när jag kör bil då kanske).

När jag ändå var i farten så tog jag en MC-kurs på Harley Davidsson och fixade MC-kort. Det var lite för lätt kan jag tycka, plötsligt medveten om riskerna, teoriprov och en helg-kurs räckte för att få kortet. Så denna gång åker jag på att övningsköra ensam ändå. Men nu kan jag inte låtsas mig till att jag kan, det blir att gneta på småvägarna i vår, och hoppas att läraren orkar ta sig an eleven igen :). 
Nu ska jag bara hitta en passande hoj! Några tips?

11884737_10153134334157339_5558422844201035835_o

Tweet or Like

About Pernilla

Digital PR Strategist with a passion for communications, carnival samba, travelling and outdoor adventures. Aiming to make every day colorful!

, ,

No comments yet.

Leave a Reply