Grattis mamma på fars dag!

Fick just ett sms från min syster, en kontakt och bekräftelse på att vi sitter på varsitt håll och känner viss olust inför den här dagen. Fars dag.

[OBS – ett ganska privat inlägg. Känsliga läsare, som vill hålla professionell distans, kan hoppa till kategorin PR. Men du är välkommen att stanna!]

Min mamma har tagit hand om mig själv sedan jag var två år gammal. Pappa har funnits, och inte funnits, periodvis, i periferin. Han var bra på att laga kyckling, åka skridskor, köpa presenter eller gå på gröna lund eller bio. Mamma fick ta hand allt som var lite mindre viktigt, som dagishämtning, trotsålder, ekonomi, föräldramöten, läxläsning, vakande nätter med tonårsdotter på vift och kärlekstrubbel. Hon fick jobba för två. Därför brukar jag gratulera min mamma på fars dag. Så även i år.

Min pappas födelsedag, 7 november,  infaller ibland på fars dag. Det gör dagen lite extra laddad. Jag ringde förra året, då lät det något sådant här:

– Det är ingen av mina tre barn som ringer, eller hälsar på (utan notis om att jag nyss ringt. Självömkan, han var onykter. Det sammanfaller på något vis ofta med när han fyller år. Och när jag fyller år. Eller min syster. Festen brukar hålla på i ungefär tre dagar, eller tre veckor, man vet inte så noga)
– Nej, vad tror du att det beror på?
(jag har redan givit upp. Funderar på hur jag bäst kan avsluta samtalet men av någon anledning blir jag nyfiken och vill jag veta vad han svarar)
– Jag vet inte, det är väl någon det är fel på.
– Jaha, tror du att det beror på dig eller på barnen?
(jag frågar spontant och uppriktigt, men förväntar mig att han ska svara att det är väl han, följt av konstaterande om hur galet det blivit)
– Det är väl fel på barnen.
(Svarar han.)

Då tyckte jag att vi hade samtalat klart för dagen. Faktiskt klart för hela året.

Det spelar ingen roll hur mycket man stålsätter sig. Hur mycket man tänker och intalar sig, att nu är jag stark, jag är vuxen, jag berörs inte mer. Du känner mig knappt. Du är inte min familj. Intalar jag mig. Min pappa är inte min familj. Familj, för mig, är de som beter sig och känns som familj. Men han har likväl skapat mig och det går liksom inte att komma ifrån. Och vi har en historia.

En mening, det är allt som krävs. Så är man där igen. Oavsett om man är 7, 12 eller 32 år. Sittandes med telefonen i handen, uppgiven och förvånad (förvånad över att man sitter där, igen), med tårar som rinner bort tillsammans med den lilla strimma av hopp som envisas med att komma tillbaka.

Självförebråelse och medlidande. ”Stackars pappa som är helt ensam idag, jag hade nog kunnat vara trevligare ändå”. De känslorna finns kvar, men har fått sällskap av ilska under vuxenåren. ”Jävla skitgubbe, vad jag hatar att jag inte kan sluta bry mig, stänga av, sluta hoppas”. Efter det senaste samtalet vet jag att han kände ånger. Han ringde till min mamma och var ledsen för att han varit elak och ville få lov att säga förlåt, men han hittade inte mitt nummer. Jag funderade på att ringa upp igen. Tyckte synd om. Ville rätta till. Men då vet jag hur karusellen förmodligen utspelar sig, i repris. En lam ursäkt, något skämt, ”tokigt, så galet det kan bli, lilla gumman. Lilla snuttan. Jag tycker ju om dig.” och så en undran varför att jag inte är lika uppsluppen, följt av konstaterande om att det är ju för djävligt det här, och så är man där igen. Ruta ett.

Idag väljer jag att istället tänka på min pappa som jag väljer att minnas honom. Ungefär som på den här bilden faktiskt.

Grattis i alla fall pappa. Jag hoppas verkligen att du haft en bra dag!
Och framförallt att du förstår, varför barnen inte ringer.

 

Tweet or Like

About Pernilla

Digital PR Strategist with a passion for communications, carnival samba, travelling and outdoor adventures. Aiming to make every day colorful!

, ,

8 Responses to Grattis mamma på fars dag!

  1. Peder Hedeby 14/11/2011 at 01:02 #

    Inte många som vågar vara så transparant som du Pilla. Du är en förebild för mig! Tänk vad många som skulle må bättre om de vågade trycka på publicera knappen, våga stå för vad de egentligen känner och tycker. Det här är det modigaste jag sett på webben 2011. Stolt att vara din kollega. MVH / Peder

    • iPillan 14/11/2011 at 18:57 #

      Tack Peder, din kommentar betyder mer än vad du anar. Jag har inte pratat öppet om min pappa tidigare, bara med mina allra närmsta vänner. Ämnet har alltid varit tabu för mig. Jag är så trött på att känna skam för något, eller någon, som jag inte kunnat påverka. Ändå var det nära att jag gick upp ur sängen igår för att ta bort inlägget. Kände att det blev väldigt personligt och blev nervös. Tyckte lite synd om pappa också, i vanlig ordning, och var rädd att min syster skulle känna sig uthängd.
      Men jag lät det stå, och fick idag en så otroligt fin bekräftelse på att det var rätt beslut – ett meddelande från en tjej som beskriver hur hon själv känner inför sin pappa, och avslutar med ”Idag har varit en ganska tung dag för mig, Men att du så öppet och ärligt skrev om din gjorde att jag inte känner mig lika ensam i det, tack för det!” Den kommentaren gjorde det värt varenda rad. Tack fina du!

  2. Jessica Eng 14/11/2011 at 20:50 #

    Hej kära syster!

    Jag är stolt över att vara din syster!!!!
    Vi håller ju ofta tyst om det ”här”..den ”där”…
    Ja varje år är det samma sak, samma skuldkänslor, samma ångest, samma längtan efter något, någon att få kärlek av…en pappa som bryr sig!! Man hör alla som ska fira farsdag! Man skrattar åt det och låtsas att man tycker det är ett kommersiellt jippi, men i själva verket önskar man innerligt att man någongång kunde få tala om för sina vänner att JAG minsann ska hem till pappa på farsdagsmiddag!

    Det som är mest sorgligt är att mina barn inte har en aning om vem deras morfar är.
    Om jag råkar nämna min pappa som – Ja min pappa ringde! Så ser de ut som frågetecken??? Och då är de 20 år respektive 16 år. Tragiskt!
    Tänk om man hade en pappa? Tänk om barnen hade en morfar? Tänk om.
    TÄNK OM???? Såå trött på att tänka om…… Så det är nog därför som man bara glömmer, förtränger ”honom”….. Han känner inte oss, han känner inte mig, han vill inte kännas av sina egna barn! Han har faktiskt tre ska ni veta! Tre ensamma barn som bara vill bli älskad av sin pappa.

    Det här låter hemskt, men en gång sa jag faktiskt att min pappa är död till en ”kompis”. Bara för att jag skämdes så fruktansvärt över att jag har en ”alkis farsa”
    Fy vad arg jag blir när jag tänker på honom…. och ändå tycker man synd om honom…

    Skum känsla, hat, kärlek, ångest, ARG!!! Fan varför ska han få all den här energin för? All den här uppmärksamheten!!! Någon borde trycka upp texten i facet på honom!!!

    Puss o kram… Älskar dej syster <3

    Varför ska det behöva vara så???

  3. Lena Stenberg 17/11/2011 at 09:46 #

    VIlken fin, och smärtsam text att läsa. Tack för att du delade med dig. Det finns så mycket trasiga livsöden till följd av alkoholmissbruk. Jag känner igen det där med att känna ett ansvar och skuld för att pappa sitter ensam, på jul, på nyår, på fars dag. Och hur man vill koppla bort det, varje gång.
    Fint att du lyfter fram din mamma istället som har fått dra ett tungt lass under alla år.
    Stor kram! /Lena

    • iPillan 17/11/2011 at 11:36 #

      Tack så mycket Lena! Ja, hon fick ta en hel del ansvar på sina unga axlar, bara 23 år gammal och med en cancersjuk mamma som låg för döden. Hon gjorde sitt bästa utefter omständigheterna och det (jag) blev ju rätt bra till slut. Som tur var hade hon två nära systrar, vars barn jag också vuxit upp väldigt nära. Stor kram tillbaka!!

  4. wahlstrm 17/11/2011 at 18:28 #

    Otroligt bra skrivit.
    Kram på dig 🙂

    • iPillan 18/11/2011 at 08:58 #

      Tack Fredrik! Kul att du sett bloggen 🙂 Kram

Trackbacks/Pingbacks

  1. Hoppas din själ fått ro nu pappa. | iPillan - 26/04/2012

    […] (Ett tidigare inlägg om pappa finns här.) […]

Kommentera